Glasbruket i Kosta har präglat Sverige och Småland sedan 1700-talet. Genom århundradena har bruket spelat en viktig roll både konstnärligt och industriellt. Verksamheten har självklart också påverkats av samhällsutvecklingen, Kosta har varit nere för räkning flera gånger, men har rest sig tack vare framsynta företagsledare, kreativa konstnärer och skickliga glasarbetare.

Hatt och fri öl

Anders Koskull och Georg Bogislaus Staël von Holstein fick Kronoberg respektive Kalmar efter sina insatser i krig för Karl den XII. De två vittberesta herrarna såg behovet av fönsterglas i det kylslagna Sverige, skaffade rättigheterna till byn Dåvedshult och byggde ett glasbruk. Platsen fick namnet Kosta efter de första stavelserna i efternamnen Koskull och Staël.

Den 26 juli 1742 tändes ugnarna för första gången. Bruket tillverkade fönster- och bruksglas för en i huvudsak lokal marknad i Småland och Skåne. Glasblåsarna kom från Tyskland. För att förmå dem att stanna i Sverige erbjöds de privilegier – de fick till exempel lov att bära hatt och äga en hund, rättigheter som hittills varit förbehållna lantandeln. De hade även rätt till fri öl på jobbet. De tyska mästarna bevakade sina yrkeshemligheter noga, men mot slutet av 1700-talet fick några okvalificerade svenska arbetare av en händelse ta del i glasblåsningen. Det blev grunden till en svensk yrkeskår av skickliga glasblåsare.

Skogen räddade glaset

Med den industriella revolutionen på 1800-talet förändrades förutsättningarna, många nya glasbruk startades och konkurrensen hårdnade. Kosta stod på ruinens brant. Räddningen blev skogen, genom att sälja timmer fick man in kapital som användes för att modernisera bruket. 1888 öppnades en smalspårig järnväg som anslöt till järnvägsnätet i Lessebo, det blev avgörande för Kostas möjlighet att distribuera sina produkter. Influenserna utifrån ökade och ett framväxande borgerskap ville ha servisglas till sina middagsbord. Det gav utrymme att anställa experter även inom slipning och gravering.

Valde exklusiv väg

För att profilera Kosta anlitades mot slutet av 1800-talet begåvade unga konstnärer. Redan här valde Kosta vägen mot det mer exklusiva glaset för att särskilja sig gentemot konkurrenter ute i Europa. Nu hade inhemska och internationella affärer byggts upp. Kosta Glasbruk var en modern industri där ungefär hälften av produktionen gick på export till Europa och USA, Asien och Sydamerika. Svenskt glas upplevde en storhetstid. Bruket hade länge varit de unga männens domän, men vid den här tiden började en viss jämlikhet infinna sig och fackföreningarnas makt ökade. Glasbruket förde ofta en hård personalpolitik och många hantverkare sade upp sig efter konflikter om löner och arbetsförhållanden. Företagets attityd mildrades med tiden och när andra världskriget bröt ut hade andan övergått i en mer konstruktiv dialog. En effekt av kriget var att exporten upphörde. Bruket överlevde genom att ställa om till produktion av syltburkar och förvaringskärl för den svenska marknaden.

Under 50-talet ökade den globala köpkraften, konsumtionen av både vardags- och lyxprodukter steg. Formgivarnas bidrag till glasindustrin blev viktigare än någonsin. Konkurrensen från återuppbyggda bruk utomlands intensifierades och ett nytt material gjorde entré på världsmarknaden – plasten. Uttrycket slit-och-släng fick under 60-talet illustrera det nya beteendet kring konsumtion; att köpa billigt, slänga när det var förbrukat och köpa nytt igen. För glasindustrin fick det stora konsekvenser. Högkvalitativa varor med lång livslängd ratades för produkter av sämre kvalitet.

Galet 60-tal

Ideologisk och politisk oro rådde under 60-talet då ungdomen gjorde revolt mot konventioner och normer. Så även inom glasindustrin. Formgivare inom den revolterande generationen laborerade med nya former i glastillverkningen. Erik Rosén blev vd på Kosta 1964. Det innebar en stor konstnärlig förändring, Rosén visade tålamod och gav stort svängrum åt sina formgivare. En ny tradition där konstnärerna bosatte sig i Glasriket inleddes. Erik Höglund på Boda glasbruk blev centralfiguren i ett dynamiskt och kreativt gäng, med unga innovativa krafter som Bertil Vallien, Ann och Göran Wärff, Monica Backström och Ulrica Hydman-Vallien. I Boda bröt man mot allt som ansågs ”fint”.

1976 gick Kosta och Boda samman, med det tillfördes färg och lekfullhet till det mer klassiskt inriktade Kosta. Serviser och konstglas uppmärksammandes internationellt och sålde bra i 80-talets heta yuppieera. I början av 90-talet fanns 16 glasbruk i Glasriket och decenniet kan betraktas som en andra storhetstid för svenskt glas. Mot slutet av 90-talet blev det svårare tider, glas var inte längre trendigt. 2005 gick koncernen New Wave Group, med huvudägaren och grundaren Torsten Jansson, in som nya ägare. Några år senare utlöstes en global ekonomisk kris som fick återverkningar även för Kosta, där ett antal personer måste sägas upp.

Från fönsterglas till One Million Dollar Boat

Idag har Kosta slagit in på vägen mot framtiden genom att vara öppna för externa impulser och släppa in nytänkande formgivare som återigen bryter mot normer. Bertil Vallien, Kjell Engman och Göran Wärff står numera för det etablerade. Deras arv syns i Kostas nya produkter, där unga formgivare som Sara Persson, Frida Fjellman och Hanna Hansdotter hittar sina uttryck med rötter i design från 70-talet.

Historien upprepar sig, fast på ett nytt sätt och hantverksglaset fortsätter att utvecklas. Kosta glasbruk har en obruten tradition av manuell tillverkning sedan 1742 och än glöder det i hyttan. Bruket har överlevt bränder, strejker, världskrig, globala ekonomiska kriser och nedläggningshot. Tack vare kreativa konstnärer, skickliga hantverkare och ansvarstagande företagsledningar. Tack vare en förmåga att förnya sig. Kosta Glasbruk är ett levande svenskt kulturarv.